ENG
The rooms in Andreas R Andersson's exhibition are scarily authentic, struck by such an unexpected and biting cold that it is difficult to imagine how we once could move through them. As experienced visitors, we can still recognize the space of the gallery, the light and the white walls. But everything is desolate now, like forbidden zones where the last breaths must have turned into a crippling carbon dioxide poisoning.
What perhaps strikes us first is the sculpted image of two frozen bodies, once idealized for their crusades and their colonial conquests. Here they are reminiscent of a strange manifestation and a kind of apology for all of us missionaries and prospectors who never wanted to see how our beliefs, our actions and the hunt for trophies constantly contributed to mass death and an impoverished earth. A land that had to become someone else's worries and crumbs to try to survive on.
Then they appear one by one; the tracks that lead into the snow and through the broken landscapes. We are soon facing huge machines. Unsentimental relics that seem to have frozen stuck in the tundra. In the exhibition, they are darkly luminous and digital mirages. In reality, they are repressed wounds in time and an almost self-sustaining weapons in the occupying power and banal violence of the global economy. A violence that flows from the excited notion of eternal production and that tirelessly chews continent after continent, ravages, explodes and tears.
SWE
De olika rummen i Andreas R Anderssons utställning är nästan otäckt autentiska, bara slagna av en så oanad och bitande köld att det är svårt att riktigt föreställa sig hur vi en gång i tiden kunde röra oss igenom dem. Som vana besökare kan vi ändå känna igen oss i konsthallens rymd, i ljusinsläppen och de vita väggarna. Men allt är ödsligt nu, som förbjudna zoner där de senaste andetagen måste ha omvandlats till en förlamande koldioxidförgiftning.
Det som kanske slår emot oss först är den skulpterade bilden av två frusna kroppar, en gång idealiserade för sina korståg och sin auktoriserade rovdrift. Här påminner de om en märklig manifestation och ett slags urskuldande av alla oss missionärer och prospektörer som aldrig ville se hur vår övertygelse, våra handlingar och jakt på troféer hela tiden bidrog till massdöd och en utarmad jord. En jord som fick bli någon annans bekymmer och smulor att försöka överleva av.
Sen framträder de ett efter ett; spåren som leder in i snön och genom de nedbrutna landskapen. Vi står snart inför väldiga maskiner. Osentimentala reliker och lämningar som tycks ha frusit fast i tundran. I utställningen är de mörkt lysande och digitala hägringar. I verkligheten är de bortträngda sår i tiden och ett nästan helt självgående vapen i den globala ekonomins ockupationsmakt och banala våld. Ett våld som strömmar ur den upphetsade föreställningen om en evig produktion och som outtröttligt tuggar i sig landmassa efter landmassa, skövlar, spränger och tär.
Text: Erik Anderman
The rooms in Andreas R Andersson's exhibition are scarily authentic, struck by such an unexpected and biting cold that it is difficult to imagine how we once could move through them. As experienced visitors, we can still recognize the space of the gallery, the light and the white walls. But everything is desolate now, like forbidden zones where the last breaths must have turned into a crippling carbon dioxide poisoning.
What perhaps strikes us first is the sculpted image of two frozen bodies, once idealized for their crusades and their colonial conquests. Here they are reminiscent of a strange manifestation and a kind of apology for all of us missionaries and prospectors who never wanted to see how our beliefs, our actions and the hunt for trophies constantly contributed to mass death and an impoverished earth. A land that had to become someone else's worries and crumbs to try to survive on.
Then they appear one by one; the tracks that lead into the snow and through the broken landscapes. We are soon facing huge machines. Unsentimental relics that seem to have frozen stuck in the tundra. In the exhibition, they are darkly luminous and digital mirages. In reality, they are repressed wounds in time and an almost self-sustaining weapons in the occupying power and banal violence of the global economy. A violence that flows from the excited notion of eternal production and that tirelessly chews continent after continent, ravages, explodes and tears.
SWE
De olika rummen i Andreas R Anderssons utställning är nästan otäckt autentiska, bara slagna av en så oanad och bitande köld att det är svårt att riktigt föreställa sig hur vi en gång i tiden kunde röra oss igenom dem. Som vana besökare kan vi ändå känna igen oss i konsthallens rymd, i ljusinsläppen och de vita väggarna. Men allt är ödsligt nu, som förbjudna zoner där de senaste andetagen måste ha omvandlats till en förlamande koldioxidförgiftning.
Det som kanske slår emot oss först är den skulpterade bilden av två frusna kroppar, en gång idealiserade för sina korståg och sin auktoriserade rovdrift. Här påminner de om en märklig manifestation och ett slags urskuldande av alla oss missionärer och prospektörer som aldrig ville se hur vår övertygelse, våra handlingar och jakt på troféer hela tiden bidrog till massdöd och en utarmad jord. En jord som fick bli någon annans bekymmer och smulor att försöka överleva av.
Sen framträder de ett efter ett; spåren som leder in i snön och genom de nedbrutna landskapen. Vi står snart inför väldiga maskiner. Osentimentala reliker och lämningar som tycks ha frusit fast i tundran. I utställningen är de mörkt lysande och digitala hägringar. I verkligheten är de bortträngda sår i tiden och ett nästan helt självgående vapen i den globala ekonomins ockupationsmakt och banala våld. Ett våld som strömmar ur den upphetsade föreställningen om en evig produktion och som outtröttligt tuggar i sig landmassa efter landmassa, skövlar, spränger och tär.
Text: Erik Anderman